Tom. Så känner jag mig. Eller egentligen så vet jag inte, för hur känns tomhet egentligen?
Jag är besviken, förbannad, uppgiven och det värsta av allt...jag visste redan från början att det skulle bli så här. Det hände första gången i ett förre detta, annat liv som jag hade innan. Sedan ytterligare en gång i det jag skulle kalla mitt nutida liv. Och nu alltså en gång till. Av samma människor. Det är fan inte kul.

Samtidigt säger den förnuftiga och snälla delen av mig att det antagligen finns en förklaring och att jag ska strunta och förlåta. Men den delen av mig är väldigt liten och hörs knappt längre. Jag orkar inte längre. Punkt slut. Om folk sedan tar det på fel sätt så är det deras problem. Det var deras fel från början.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra. Just nu känner jag mig bara helt lost. Trivs med livet? Nej. Vad fan är det de har gjort med mig egentligen?

Nu får vi se hur det blir med filmkvällen och fikat på söndag. För jag vet inte om jag orkar träffa flera människor i nuläget.

Skola imorgon. Bleh. Får se om jag kommer in eller inte.