Aaaah! Stressssssssss! Har svenska nationella muntligt på onsdag och jag har inte äns börjat. Ser illa ut...>.> Men jag ska försöka, jag är ju bra på att babbla på.

Ska till London i juli! :D Blev bestämt idag, så nu gäller det att börja spara pengar. Hotell i London, även om det är vandrarhem, är ju inte precis billiga. Men förhoppningsvist så kommer det att gå runt.

Eftersom att det är Alfonsinas resa så får jag väl anpassa mig lite efter hennes önskemål, men jag skulle gärna åka till Tate Modern eller Sherlock Holmes muséet. Och Vivianne Westwood butiken. Liek woah. Även om jag kommer att ruinera mig i den affären.

Ska bli kul att resa igen. Har ett enormt sug efter att åka runt lite i världen. Dels så vill jag åka med kompisarna, men också dels så vill jag åka på en resa med mamma igen. En sak vet jag dock: Det blir Paris nästa vår. Har beslutat mig för att åka dit och leta efter jobb samt att kolla upp Sorbonne. Jag skulle även kunna tänka mig att jobba som typ au pair i London eller New York, men liksom...Paris är min favoritstad ever! Jag vet inte vad det är som tilltalar mig, men jag blir bara så jävla glad så fort jag kommer dit.

För att quote:a Saitou Takumi (yes, mina blogginlägg MÅSTE innehålla någon referens eller nämnandet av en TeniMyu person): "Travel is my life".

Föriövrigt vad idag en väldigt vacker och trevlig dag! Solen skiner, jag hade på mig Converse för första gången i år, var uppe vid min gamla skola, fikade, träffade kompisar...en bra dag! <3

Min blogg känns fruktansvärt bortglömd och jag skäms. Quick update: Jag fyllde 18, hade släktkalas, varit i Åre i påsk, fått magkatarr och ryggproblem som deckat mig fram tills nu. Den 7 maj drar jag och pappa till Bangkok och Kuala Lumpur vilket är jäkligt nice. Det som känns SURT är dock att det är den helgen då DL7th går av stapeln, och jag befinner mig återigen i regionen men inte i Japan.

Till dig som kommeterade (insertevilname?insertname?): Det hände något när jag godkände din kommentar så det försvann. Lämna gärna en till kommentar så att jag kan svara på den.<3 Vi svenska TeniPuri fans är få och det skulle vara superkul att komma i kontakt med någon annan än jag och min kompis som har hört talas om det.

På tal om PoT: 2 year anniversary! Ska firas med avsnitt 71. :D Kaiiiidoh!

P.S Vaknade den 26:e och möttes av nyheten att PureBoys (en japansk teater-blogg-musikal-pojkbandsgrupp med TeniMyu personer som Yagami Ren, Minami Keisuke (och förut Baba Tooru och Takki (Oishi)) hade disbandat. Det visade sig vara fel, utan de har bara slutat att göra Amesuta Gakuen, ett slags talkshow program. Det fyller mig med sorg eftersom att en ypperlig chans till att stalka dem försvann. Jag kan aldrig åka till Tokyo och bli valt till Lucky Girl, prata fail!engelska med Ouji, skrämma Yuichi med min utländska närvaro och visa mina franska skillz för Ito-kyun. ;_; Hej då underbara roliga show! Jag kommer att sakna dig!

Nu kommer Ouji totes att gå ned i vikt och bli helt manorexic igen, nu när han inte har fri tillgång till pudding.

Till alla er som fortfarande är 16-17:

"You are 16 going on 17
Baby, it's time to think.
better beware, be canny and careful
Baby, you're on the brink

You are 16 going on 17
Fellows will fall in line
Eager young lads and grueways and cads,
will offer you food and wine

Totally unprepared areyou
to face the world of men
Timid and shy and scared are you
Of things beyond your kin

You need someone older and wiser telling you what to do
I am 17 going on 18
I'll take care of you"

Äntligen fick jag avsluta den låt jag började med i min gamla blogg. Fast den här gången med Rolfs version.

24:e till 25:e

Jag fyller 18 om några timmar så här är ett inlägg för det! :D

Det känns...konstigt. 18 är en ålder som alla längtar efter att uppnå, i alla fall när man är yngre men nu när jag sitter här bara timmar och sekunder iväg från det oundvikliga så känns det mest som om imorgon kommer att flyta på som vanligt.

När jag var liten så var den 24:e Mars den längsta dagen på året och jag gick och väntade på att det skulle bli nästa dag. Nu känns det lite mer...varken-eller. Som att det bara är ett nytt år som läggs till på min livslängd. Andra åldrar som alltid känts speciella är 7, då man skulle börja ettan i mitt fall och officiellt lämnat dagis och sexårsverksamhet bakom sig, och 12 för att man gick sista året på mellanstadiet och började högstadiet.

När jag fyllde 7 för 11 år sedan (OMG ÄR DET SÅ LÄNGE) 1999 var jag ute på min första Asienresa som varade i fyra månader. Den 24 Mars befann vi oss på Tioman Islands i Malaysia. Trots att stället är ett känt turisttillhåll på väg mot överexploatering så har jag fortfarande sentimentala band till stället enbart för att jag fyllde år där. Kvällen den 24:e så grät jag mig till sömns för att jag dels inte vill bli 7 och "stor", och dels för att jag samma dag ¨råkat" komma över min födelsedagspresenter när jag letade efter min baddräkt (Mammas fel, hon sa åt mig att titta i fel säck).

Min favoritpresent 1999 var en liten Barbie-docka, typ en sådandär Shelley-docka fast det här var en av hennes kompisar med mörkt hår och Hawaii-hulahula-inspirerade kläder.

Undra var min favoritpresent det här året blir?

Med Kimeru's "You Got (Gay) Game" går jag om 56 minuter in i 25:e Mars 2010. Samma år som min morfar blir 80. Det är rätt awesome

Har varit och fikat med gamla klasskompisar på Copacabana. Jättemysigt och trevligt att se alla igen. Går hem svävandes på rosa små moln av lycka.

För att öppna mailkorgen och inse att Kunskapsgymnasiet continues to fuck my life up.

Seriöst, är det för mycket att be om en skola som fungerar?!?! En BRA skola?

Nu har jag inte fått Kultur och Idéhistoria som IV-val. WTF? Inte heller har jag fått Engelska D eller Geografi B. Finns det någonting som håller mig kvar vid den här skolan? Inte nu längre. En lärare. That's not enough.

Good going Kunskapsgymnasiet, you lost another student. I'm done with this shit.

När livet är lite jobbigt

...behöver man sig ibland ett gott skratt.

Lol Tezuka.

Föresten så är TeniMyu slut sedan i lördags. Visserligen kommer Dream Live 7th och antagligen en "ny säsong" men TeniMyu as we know it är slut. Fan. Vad snabbt tiden har gått. När jag kom in i fandomen hade man precis spelat klart HigaMyu. På min tid spelade Ouji Yukimura (Massun ILU), på min tid skrek vi av panik och ilska när orginal Hyoutei inte kom tillbaka och grät sedan glädjetårar när det visade sig att alla (förutom douchebag-kun) skulle komma tillbaka.

Ah, the memories...

Long time no see!

Jag har inte haft orken att uppdatera hör på snart en månad. Mina krafter orkar inte till helt enkelt eftersom att min livssituation har skitit sig totalt. >.> Detta påverkar typ allting just nu så jag mår väl helt enkelt inte riktigt bra just nu. Ser inte heller något slut på historien så jag orkar inte heller hålla någon positiv optimism levande.

Som det verkar så står vi (återigen) inför valet att flytta hela familjen, antingen bort från Stockholms området eller från landet Sverige över huvudtaget, eller så flyttar endast några personer från Stockholm eller från Sverige. Detta innebär att min familj kommer att splittras upp eftersom att min lillebror är en idiot.

Jag skulle inte ha något emot att flytta. Jag trivs inte i min skola och jag känner att jag behöver en nystart. Få bli den Elin jag var från början, inte den jag har blivit. De må låta barnsligt och långsökt men...: Kunskapsskolan bröt totalt ned min karaktär. Mitt självförtroende, min envishet, min sociala förmåga...allt. När jag tittar tillbaka på bilder från innan och de kommentarer vi fick skriva till varandra i slutet av trean så märker jag att jag har förändrats. Envis, glad, snäll, modig, säger vad hon tycker, självständig...Visserligen tror och hoppas (XD) jag fortfarande att jag räknas som snäll, men jag känner att resten inte alls stämmer överens. Jag har blivit alldeles för mesig, velig och osäker. Mina fritidssysslor har jag slutat med för att jag inte känner att jag räcker till. Kontrollbehov, javisst! Men det har aldrig varit så här hemskt att jag slutat med aktiviteter jag gillat och mått bra av.

Jag fyller 18 om två veckor och det var inte liksom såhär jag föreställde mig vara när jag blev 18.

Jag är skitless på min skola, mig själv och mina kompisar (there, I said it). Kompisarna är viktiga och jag vet att de finns där, men vissa saker har hänt nu som gör att jag känner att jag behöver söka vänner på annat håll också, som ett kompliment.

Nu är jag antagligen jäkligt hypokritisk också när jag säger så, men jag ramblar bara på. Klockan är sent och det här är min blogg, sooooo...Bo!Yah! Jag har gått igenom separationsprocesser från vänner som då var ännu närmare mig än vad mina nuvarande kompisar är och det är inget kul. Jag har alltid varit den som ringt och försökt hålla kontakten, och ibland med vissa av mina kompisar så känns det som att jag har blivit den personen igen. Vilket jag inte tänker bli igen.

Så att flytta känns inte som the End of the World längre.

Argh! Kläder! Varför finns ni och torterar mina nerver?! Precis då jag har bestämt mig för att inte handla mer så dyker det bara upp fina saker som jag vill ha. Why? Eeet izz a mystery...

Om det nu blir London i höst så kommer det att bli svårt att hålla i pengarna eftersom att mitt inre begär kräver tartan, emblem och Vivienne Westwood för att bli tillfredsställt. Inte bra för min plånbok med andra ord (men Vivienne Westwood*wibbles*...it is too damn awesome, HOT and pretty for its own good).

Jag såg lite på CSI här för några dagar sedan. Första säsongen. Det var nice. :D Även om jag dör inombords när jag ser Jorja Fox katastrofala hållning (den blir bättre sedan, det kanske bara var det här avsnittet), men hon är dödligt het så det gör ingenting.

I övrigt så har jag tråkigt och är skoltrött som in i helsike. Nya SpoT dödar mig (fy fan Konomi, du har numera en månad att lägga ned på två avsnitt och det här är det ända du kan åstakomma? Själva teckningarna och kvalitén på bilderna är helt åt helvete...), jag överväger fortfarande att åka till Japan i Maj och se DL7, min lillebror snodde 300 kronor från mitt bankkonto igår, och jag vill verkligen gå på Blueberrys konferans/träff/whatever imorgon men jag får se.

See you!

P.S Re: Bleach. Den lilla chibi-Ichimarun i början är priceless. Tite Kubo kan lära Konomi att rita. Och Aizen är en het sak. :3

Tom. Så känner jag mig. Eller egentligen så vet jag inte, för hur känns tomhet egentligen?
Jag är besviken, förbannad, uppgiven och det värsta av allt...jag visste redan från början att det skulle bli så här. Det hände första gången i ett förre detta, annat liv som jag hade innan. Sedan ytterligare en gång i det jag skulle kalla mitt nutida liv. Och nu alltså en gång till. Av samma människor. Det är fan inte kul.

Samtidigt säger den förnuftiga och snälla delen av mig att det antagligen finns en förklaring och att jag ska strunta och förlåta. Men den delen av mig är väldigt liten och hörs knappt längre. Jag orkar inte längre. Punkt slut. Om folk sedan tar det på fel sätt så är det deras problem. Det var deras fel från början.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra. Just nu känner jag mig bara helt lost. Trivs med livet? Nej. Vad fan är det de har gjort med mig egentligen?

Nu får vi se hur det blir med filmkvällen och fikat på söndag. För jag vet inte om jag orkar träffa flera människor i nuläget.

Skola imorgon. Bleh. Får se om jag kommer in eller inte.

Förkylning

Kurragömma på IKEA var kul! :D Däremot gjorde inte den tiden vi stod ute i kylan mig något gott och förkylningen jag kännt av i veckan har nu fullkomligen exploderat ut.

Funderade på att dra ihop folk och gå på Moderna/Östasiatiska imorgon, men jag tror inte att jag kommer ha någon röst att prata med över huvud taget.

Föresten: Grattis Tuti 31 år! Sluta aldrig vara awesome!

Veckan som gått

Den här veckan har varit...konstig. Jag vet inte. Otillfredställande är kanske ordet. Min motivation ligger på noll och jag orkar inte bemöda mig med någonting längre. Fail på mig.

Letar fortfarande sommarjobb och skriver ansökningar, och jag har hittat flera ställen som jag skulle kunna tänka mig. Men samtidigt så kan jag inte tänka på hur min sommar kommer att se ut om jag inte skulle få något mer jobb än på Rute.

Jag ska åka till Visby i Augusti men that's it. Jag har egentligen inget mer inplannerat. Familjen verkar vara inne på Spanien och Frankrike i år, men jag vet inte om jag faktiskt har lust att följa med och resa med dem i nuläget. Kanske hinner ändra inställning fram till sommarn, men just nu så...nej, vill inte.

Språkresa är ett alternativ, mestadels för att jag är sugen på att åka samt att jag faktiskt har tillräckligt med pengar för det. Och mina föräldrar skulle betala en del av avgiften. Det sjuka är att en språkresa till Paris i två veckor kostar i princip lika mycket som tre veckor i Tokyo (eller mindre om man åker till Nagano). Så om det blir någon resa så står antagligen valet mellan Frankrike och Japan.

ELLER! Så sparar jag pengar som sjutton nu och åker och tittar på Dream Live 7th i Maj! Naaah. I don't think so. Förensten vet jag inte riktigt hur jag ställer mig inför den sista konserten/musikalen i TeniMyus historia. Särskilt inte med ShinTeniMyu hängandes över oss. Jag hoppas innerligt att de inte gör musikal på den arc:en heller; jag tror inte att jag skulle klara av det. ShinTeniPuri makes my head hurt in a bad way :(. Däremot så skulle American Team/Senbatsu funka.

Eller tänk om de (hemska tanke!) kör om ALLA musikaler en gång till! D; Det tog oss 7 fuckin' years to get here guys, don't do this to us!

Behövde aldrig åka in till akuten igår. Men fuck, det var läskigt ett tag när jag inte kunde andas för att jag hade så ont.

Morfars 80-års dag blev bra! Jag bakade en tårta vilket var typ den första på...erm, jag första typ ever. Jag har aldrig förut gjort vanliga traditionella tårtor med tårtbottnar and the likes. Jag ligger ribban högt och satsar på cheesecakes och tiramisu.

Dagen har spenderats med att titta på Barbie-filmer och mycket te. Dessutom blir jag alltmer peppad inför nya Alice in Wonderland-filmen som kommer ut i Mars. Däremot flailar jag mycket åt att de kallar henne "Kingsley" i filmen. Visserligen så hade hon aldrig ett canon efternamn i böckerna, men det är underförstått att det är "Liddell" som flickan som boken är skriven för.

Så...ja. Ser fram emot filmen, men jag lovar att jag bara kommer att klaga i efterhand. Boken är fantastisk och Disney-filmen likaså. Vad jag är rädd för är att de bara kommer att spinna vidare på Alice-är-mentalt-sjuk-linjen som McGee skapade och bara överdriva den där gotiska-emo-viktorianska-looken som de har. Dessutom ställer jag mig lite anti till sequels på böcker. Är rädd att den kommer att hamna på samma nivå som Star Wars Expanded Universe.

Tim Burton är ett visuellt geni, men risken är att den blir allt för mycket profilerad och man tröttnar på att han kör samma saker gång på gång. Och som regissör är han inget särskilt, tyvärr.

Men roligt är att premiären infaller med Yukimura Seiichis födelsedag. En av mina favoritkaraktärer (nåja) i TeniPuri. Samma dag som hans seiyuu släpper en character-CD. Vilket jag kanske glädjs mer åt än Alice in Wonderland. Sacchin har en helt fantastisk röst.<3

What the hell body?

Om jag måste åka in till akuten inatt så dör jag. VILL INTE! :(

Excuse me while I rant about stuff

Första ridningen igår sedan vi kom hem från Asien. Det var...inte kul alls. Jag älskar hästarna; Sóti och Perla är helt underbart mysiga och snälla, och själva ridningen är rolig. Problemet är själva stallet de står i och att administrationen och logistiken är HELT ÅT HELVETE!

- Hon (ägaren) har massor med unghästar som hon inte behöver. Själv så rider hon inte och använder de hästar som går att rida till sin ponnyridning. Ergo, unghästarna fyller ingen självklar funktion.

-Dessa unghästar som går på lösdrift (ute året runt) samt de andra hästarna går i hagar utan vindskydd. Enligt EU:s direktiv klassas det numera som djurplågeri.

-Jag tar hand om att fixa kraftfoder till hästarna och blir jävligt irriterad när hon alltid ändrar på saker. Foderstarterna ändras nästan varje vecka så jag hinner aldrig lära mig dem, det saknas ofta kraftfoder vilket gör att jag tvingas ge dem något annat istället eller ingenting, och hon verkar inte har någon ordning själv på vem som ska ha vad.

- Hygienen. Då pratar vi inte bara om att vårt fikarum ser ut som ett bombnedslag (där hon dessutom har ponnykalas) med smutsig disk och papper överallt. Vi pratar om foderhinkar där hästarna äter sin mat som är täckta av lera, ingrodd smuts och gammalt foder. INGEN TVÄTTAR AV DEM EFTER ATT DE ANVÄNT DEM! Inte konstigt att hästarna (särskilt shettisarna som är mindre, och mini-shettisen som bara är 1 år) alltid har feber och är sjuka.

- Vilket för mig tillbaka till igår. Jag har aldrig sett boxar som varit så smutsiga i hela mitt liv. Gången upp till tippen var täckt av ca 30 cm snö. Det är inte bara av all snö som har fallit nu, och även om det var det så är det inte acceptabelt. Ingen har mockat åt hästarna på minst 4-5 dagar. What. The. Fuck. PEOPLE!! Hon sa åt oss att vi inte behövde mocka alla hästars boxar heller, vilket vi egentligen inte ska. Men som in i helvete att vi ska låta hästarna stå inne i det där. Det är inte deras fel att ägaren inte kan ta hand om dem. Sedan ska vi inte prata om hur mycket ammoniak-ångor som bildas.

- Leran. En av shettisarna var halt på alla fyra ben eftersom att han fastnade i leran och gick omkull. En tjej fick armen ut led när hon skulle ta in en häst som kastade sig bakåt, för att hon fastnade med foten i leran.

- Ridvägarna. Så fantastiska är de inte. Vi har ingen ridvolt eller hur så när det blir mörkt kan vi inte rida. På våren och hösten är det för geggigt och likadant på sommaren då vi inte är där så mycket. Ofta får vi inte heller rida på alla stigar, men vilka vet vi inte. Ingen har koll på vart man får vara och inte vara.

- Vi betalar 1000 kronor för tre hästar vilket egentligen är bra. Men det är fan inte värt det! Vi hann rida i 20 minuter igår och sedan jobba i 4 timmar med att mocka, utfodra och ta in hästar. På sommaren är det bättre, men vi får fortfarande jobba och slita mer än vad vi får rida. Det skulle egentligen inte vara något problem om det inte var för att allting är så jävla jobbigt rent administrativt. Sóti och Perla är anledningen att jag vill vara kvar; jag gillar att rida men jag tycker att själva pysslandet och mysandet med hästarna är roligare. Men här får jag inte ens tid att göra det utan måste ta hand om andra hästar vilket inte står i kontraktet att vi ska.

- Detta överstående är anledningen till att två av de tre privathästar som står i stallet ska flytta. De känner väl att det är mer av ett arbetsläger än ett stall, och att hygienen och logistiken är så pass dålig att situationen blivit ohållbar. Flera medryttare har slutat då de känner sig utnyttjade. Jag antar att vi är lite för snälla och tar på oss saker som vi inte behöver. Men jag orkar faktiskt inte mera.

När vi sitter i bilen på väg till stallet så klagar vi. När vi är där så klagar vi. När vi åker därifrån klagar vi. Det är helt enkelt inte kul längre.

Babysitter? Me!!

I just came back from the meeting I had with the children I am going to babysit this Friday (and by the looks of it, in the future as well). Because I've been talking in English this entire evening, I'mma gonna write in English as well.

Oh my God, they were on a roll! XD They were so excited they were pretty much rolling on the floor, jumping around all over the (enormously large) apartment.

And yes...they speak better English then I do, although I think that I managed to get along pretty well.

Their 4-year old seemed a little apprehensive at me being there to watch them on Friday, but I got a hug at the end so I think he's Ok with it.

Artemis though...she was just about the sweetest thing ever! Gosh, I get happy even thinking about her. She's definitely one of those kids that can just charm the pants off you. I am not really sure of what she's saying all the time (British English mixed with general Baby-talk), but according to her mother, they (her parents) do not know what she's talking about either. She talks a lot though...

Also got many complements on my English; "I knew your mother said you spoke good English but I never understood that it was this good!", which made me feel all fuzzy and warm inside. Compliments are nice, especially when it comes to English, a subject I am sure that I can master, and when it comes from a native speaker.

I am also getting paid about 10 kronor/hour more then I expected, so I'm a happy camper!

The parents and children were really, really nice, and seemed relieved and happy at having me there for "tea" (Did you know that in some parts of England, "dinner" is actually called "tea"? And "Lunch" is referred to as "Dinner"?). I was happy to both get a chance of practicing my English as well as the job offer itself. The kids are really sweet and I think this'll be fun!

*sigh* I really love children, even though I've always seemed indifferent to them. Could definitely see myself doing volontary work at an orphanage sometime in the future. hmmm. Maybe in the Philippines? Or Thailand? Definitely a possibility.

Now...back to the text books and work applications!

Avocado

När jag var liten åt jag väldigt mycket avocado. Liksom, mycket avocado. Vi har ett flertal bilder på mig där jag sitter i min mörkgröna barnstol med avocado i hela ansiktet och ett stort fånigt leende på läpparna.

Då jag blev äldre slutade jag äta det och tyckte att det var äckligt. Detta var antagligen en motreaktion mot att mina föräldrar gett mig så mycket avocado att äta då jag var yngre, att jag vägrade av den anledningen.

Nu har jag återigen hittat tillbaka till avocado och smällde i mig två skivor till lunch. Egentligen så tycker jag om det, men någonstans inom mig känner jag en viss avsmak för den och vill bara spotta ut den.

Schizofrenisk, much?

Trevlig kväll med kompisar, te, UNO och choklad med havsalt som fick ett dåligt slut.

Ibland så hatar jag nästan min pappa för hur han behandlar sina föräldrar. Scratch that - jag verkligen hatar det. Visst, han är ett skilsmässobarn vars för'äldrar separerade när han var äldre. Kanske inte så smart eller taktiskt, men...

Han ringer inte, svarar inte när de ringer och träffar dem aldrig. Vilket har lett till att vi, deras barnbarn endast ser dem vid typ jul och födelsedagar.

Farfar har fru och hund, så han klarar sig.

Farmor är helt ensam.

Jag älskar farmor. Ibland kanske mer än vad jag älskar pappa.

Fangirl lycka

Ouji har postat en bild på sin blogg där det ser ut som att han äter middag tillsammans med Kanesaki, Luke C, Minami Keisuke, snubben som spelade den feta i Higa Chuu och någon random människa.

Jag är inte säker på att de är dem, eftersom att han babblar på om sin nya pjäs i inlägget, men...Kane-chan och Ouji som äter middag. Jhiagyfahhyiuayh4bhvgoyashh!!!!

Gud, vad jag saknar dom. ;_; Massun är en fantastisk Yukimura men liksom...Ouji var först, fick mig att älska karaktären och hade världens kemi med Kane. Massun som bara är 18 leker med Genki, Nishimura (?) och Mio medan Kane-chan är en ensam, ensam själ... Förutom Masa då, men Masa är Masa...

P.S Re: Saito Takumi: ...Fuckit. Byt kön snälla du!

Jag gick nyss in på Facebooks hemsida för att registrera mig (damn you, peer pressure). Men liksom...Jag kunde inte. Jag blev alldeles kallsvettig och var tvungen att stänga ned fönstret.

Jag tycker inte om tanken på att ha ett konto på en sida där det uppenbarligen är svårt att avregistrera sig om man så vill.

Jag tycker inte om en startsida där jag inte kan se någon information om företaget utan bara direkt komma till en sida för att registrera sig. Det blir som om man inte har något val över huvudtaget.

Jag tycker inte om alla måsten som jag känner inför att eventuellt skaffa Facebook. Detta inkluderar att sätta sig in i nuet, add:a alla gamla och nya och okända kompisar, och sedan fortsätta att behålla denna ständiga uppdatering på alla eller så kommer man efter.

Jag tycker inte om att ta upp kontakten med gamla kompisar. Jag får ångest. Visst var de underbara personer, men det är inte lätt att komma efter 5-6 år och säga "HEJ! :D". Dessutom när det inte var jag som sade upp kontakten med flera av dessa. Jag försökte, de svarade inte. Varför ska jag då envisas med att försöka ta upp tråden via Internet?

Nej, det blir nog ingen Facebook för mig. Jag missar kanske viktiga saker som flera, bland annat mina kompisar pratar om, fika, filmkvällar etc. Men om de är mina kompisar så hoppas jag att de respekterar att jag inte har någon Facebook, utan kontaktar mig via telefon eller SMS om de nu vill ha med mig.

Inställd

Är i skolan nu! :D

Men min lektion är inställd! D:

Jag får åka hem igen...orz. Jag som gick upp tidigt. (*host*)

Och än en gång så missar jag att visa Matilda NiouMasas danssolo... Den är helt genius (räknas det här som ett pun eller något?). Med en textrad som: "Where are you looking at, I am right here! Puri~~!" så är den säker att gå hem!

Tonguetied by 5-year olds?

Jag ska antagligen passa två mindre barn på fredag nästa vecka. Tanken är att de sover när jag kommer och att jag sitter kvar vaken tills det att deras föräldrar kommer hem.

Inga problem, eller? Egentligen inte, men det lite läskiga är att...

De bor på Strandvägen.

Deras föräldrar jobbar på den Britiska Ambassaden.

De pratar enbart engelska.

Britisk engelska.

Oh dear God, pray that I won't make a fool out of myself...

Regarding Britain: Sqquuuueee! *_* Sssssshhh, it's a secret.

Last report

Aahhh, OoCha min vän i etern!

Bangkok blir bara mer och mer underbart för varje gång vi är där. Det kanske har att göra med att jag själv förändras och har i princip gått från att vara så mycket anti-Asien som det går till att under senaste resan 2008 ha blivit alldeles frälst, och nu så njuter jag bara? Vem vet.

Navalai River Resort hette hotellet vi bodde på, där vi bott en gång tidigare. Dock i lite bättre rum med utsikt över Chao Praya. Nu så bodde vi lite mer innåt gatan i connecting rooms som var mindre och saknade glasfönster in till badrummet (låter mer pervigt än vad det är). Gillar stället fortfarande. Det är mysigt och snyggt designat på ett hemtrevligt sätt istället för det där överflådiga som det kan bli på lyxigare hotell. Frukosten var däremot ingenting att hurra för. :(

Vad gör man i Bangkok då? Vi shoppade mest är jag rädd, och ändå känns det som att jag kom därifrån utan någonting. Jag är jäkligt snål, både när det gäller mina egna och andras pengar. Vi hann vara lite kulturella dock med att hinna till Vianmek Mansion där JAG FICK GÅ BARFOTA OMFG VAD SKÖNT DET VAR! Att gå runt med uttröttade, slitna fötter på lackat trägolv där airconditioningen kom in genom hål i marken var helt obeskrivligt skönt. Jag älskar barfota. Punkt slut.

Var på Bangkok Museum of Art och såg på några utställningar. Varför, oh varför är vi svenskar så konservativa och okreativa när det kommer till konst?;_; Då pratar jag inte om att ett fejkat självmordsförsök räknas som någonting okonservativt och därmed häftigt, jag saknar bara alla färger och konstiga former, Och allt häftigt folk. I Sverige känns det som att konststuderande och konstnärer ser ut på ett visst sätt, ett nästan lite tråkigt sätt som jag inte uppfattar konst på. De känns så tillknäppta och antisociala på något vis som de asiatiska motsvarigheterna inte gör med sina sjuka färgkombinationer och mentalitetet att "ju mer destå bättre, ös på bara". De är roligare, mer frammåt och verkar faktiskt på något sätt egentligen bara bry sig om det de själva gör istället för hur man i Sverige sitter och kritiskt granskar konst. I Sverige är det mycket fyrkantigt och konservativt med färger, till och med inom de fotoutställningar som visas på bland annat Moderna. Här är det färger, skisser, klotter på skolböcker och en enorm mangainspirerad färgglad väggdekoration.

Dessutom: Varför har inte Sverige, eller Stockholm, något ordentligt konstmuseum? Visst, vi har Moderna, Nationalmuseum, Waldemarsudde och andra gallerier. Men vi har ingen Stockholm Museum of Art, alltså ingen samlingplats för flera konststilar, både ny och gammal. Känns väldigt gammeldags och tillknäppt.

Enough of that...:) MBK var smockfullt, deras papayasallad äger, jag drack guavajuice som jag är lite kluven över om jag tyckte om eller inte. Sista dagen i Bangkok spenderades tokshoppande, och jag lyckades hitta i sista stunden till ett Kinokuniya (<3).Det är som himmelriket och jag svär att jag dansade runt på små rosa moln där inne. Det var bara att plocka på sig böcker även om jag kom fram till att jag kunde ha köpt flera. Köpte te x. aldrig den där Deadpool comic:en till Alfonsina, och jag fick aldrig någon Prince of Tennis volym. Däremot kom jag därifrån med en engelsk Walden, en Ouran volym och en frekkin' amazing superbillig (100 kronor whut? Hade fått betala runt 600 i Sverige) bok om Alphonse Mucha med lite text och massor med stora bilder. Rosalind Orlingston, ILU.

Åkte till Hong Kong som blev tråkigt i jämförelse med bangkok, dels på grund av kylan och dels på grund av att...tja, jag vet faktiskt inte. :) Det är ju ett i-land (eller i-stad beroende på hur man ser det, vet inte heller om övriga Kina kan klassas som ett i-land i och med den taskiga (lol) demokratin (LOL) och det faktum att de får bidrag från bl a Sverige) så de behöver ju inte liksom ta hand om turister på samma sätt. I. e. de behöver inte vara supertrevliga. Kineser är lite komplicerade om vi ska så säga. Dessutom suger maten. Tror inte vi åt någonting som var riktigt gått en endaste gång. Jo, jag blev sjuk och låg inne på hotellrummet en kväll och åt yoghurt vilket var supergott. Priserna var i Sverige-klass (lite billigare bara) och servicen var väl rätt obefintlig. :/ Det var som att komma hem med andra ord. XD

Vi bodde fortfarande i Kowloon så vi fick ta Star Ferry över till det som egentligen kanske är Hong Kong, nämligen ön Hong Kong (:D). Det var exklusivt, mycket folk och rätt bökigt att ta sig runt till fots. Var uppe runt Aberdeen och gick upp för branta backar och smala gränder. Åt libanesiskt som var väl OK men ingenting att hurra för:( Inte med de priserna i alla fall.

De andra drog till Macau en dag förutom jag och några andra så vi skulle åka in till Causeway Bay för att hitta japansk anime merchandise. Det failade. Hårt. Jag hittade absolut ingenting. Skitkonstigt kan man tycka med tanke på att när man tittar på var den mesta merchandisen kan köpas från (förutom Japan då) är Hong Kong. Men nej, det failade. Åt kalla soba nudlar och sötpotatis tempura på ett skitdåligt sushiställe där de inte förstod någon engelska. Det var också här jag var sjuk. Vaknade på morgonen med sprängande huvudvärk som gjorde att jag knappt kunde lyfta huvudet. Men jag fick se Darth Vader och Stormtroopers på vägen hem! :D Sedan hittade jag affären som säljer Jane Marple kläder! Men den var stängd när vi kom dit dagen efter så det blev inga kläder. D:

Han med konstmuseet också som hade en rolig utställning som var så smart utformad att man blev alldeles salig. Istället för tråkiga texter och enbart tavlor hade de byggt upp det som att man kom som turist till Canton för 200 år sedan. Jätteroligt och man ORKADE faktiskt bemöda sig med att gå igenom allting. Däremot vet jag inte hur jag ska förhålla mig till en utställning som använder "BTW" i sina texter...>.>...XD

Så åkte vi hem. Jag sov på planet och sov bort frukosten. Firade en lyckad flygresa (JAG FLÖG TYP ÖVER MOUNT EVEREST HOW COOL IS THAT???) med en Starbucks kaffe och plugg på flygplatsen i Istanbul innan vi 8 timmar senare flög hem. I ett sådant där 2-4-2 sätes plan. O_o Ja. trodde väl att vi skulle få ett vanligt 3-3 sätes plan som vanligt vid kortare resor men vi fick en Boing. En gammal Boing.

Det var Asienresan 2009-2010 det. Vill redan tillbaka.

Thailand report

Vi flög till Bankok med ett sprillans nytt plan vars motorer lät helsjukt och fick mig så nervös att jag inte kunde sova. >.>

Landade och fick en transfer till hotellet. Första gången som någon har stått på flygplatsen med en skylt med namnet 'Sjöquist' på. Kom till hotellet, gick till 7-11 (<3) mitt i natten och sov några timmar innan vi var tvugna att åka tillbaka till flygplatsen. Jag glömde mina fina skor samt min kameraväska (där min kamera låg i) på hotellrummet, och när vi sedan kontaktade dem via mejlen från Koh Sukorn så sa de att de inte hade hittat något. Bullshit. Mina skor VET jag låg kvar på rummet, och vad skulle ha hänt med min kamera annars? Flygplatspersonalen tog den under security checken? Jag vet att jag packade ut kameraväskan och la den på ett bord, men jag har ingen aning om jag packade ned den.

Antagligen har de som jobbar där tagit den. Lite synd för min kamera hade nyss börjat fungera igen (hahah, jag kan tänka mig de som har tagit dens ansikten när börjar glappa igen. Dessutom är det en gammal modell som de inte har någon USB sladd till så de kan inte sälja den) och för att mina inställningar på den ägde. Hade väl hunnit tagit ca 100 bilder på den också.

Aja, vi flög vidare till Hat Yai. Helt plötsligt vänder kaptenen planet rakt ned i en brant dykning (tänk er hur det lutar när man åker upp i luften fast nedåt) och jag höll på att dö, men vi lyckades landa oskadda och hamna i världens släktträff när muslimska släktningar från Malaysia kom och hälsade på. Så mycket folk att man trodde att det var någon religiös ledare eller kändis som kom.

Hat Yai är väl OK just nu, men det ligger i Songkhla provinsen där de är lite stökigt just nu som följd av religiösa konflikter och annat skit. Tror dock att UD:s varningar är överdrivna. Som turist löper man ingen fara om man inte helt aktivt börjar välja sida och engagera sig för mycket i en part. Thailändare är thailändare, provinsen (för att inte tala om landet) är beroende av turism och varken buddhister eller muslimer skulle drömma om att skada en oskyldig västerlänning. I alla fall inte de normala, sen finns det ju alltid extremister. Måste bara tillägga att thailändska muslimer är supermysig. De har fortfarande den där thailändska charmen men är jävligt respektfulla och bra på att ge lite personal space.

Åkte bil i 2 timmar över bergen där det blev ett sjuhelvetes regn, och sedan tog vi longtail båt ut till Koh Sukorn. Koh Sukorn är en ö som mamma och Thea var på när Thea bara var 10 månader gammal. Stället har inte förändrat sig så mycket sedan dess förutom att de numera har el dygnet runt samt aircon under vissa timmar. Vi bodde utan aircon vilket fungerade väldigt bra under den här resan i allmänhet. Om man ändå har fläkt och det blåser in från havet så behöver man inte någon aircon som bara gör en förkyld. Det var nästan så att jag frös lite av enbart fläkten.

Sängarna var hårda och jag fick blåmärken på höfterna av den. XD Blev lite orolig över min egna kroppsbyggnad och vikt när jag märkte att jag inte kunde ligga på mage för att jag kunde känna mina egna höftben mot sängen.

Koh Sukorn var supermysigt. Det är inte den här fantastiska vita sanden eller kristallklara vattnet som finns på bl a. Koh Bulone, men stället och ön i sig var bara jättetrevlig. Väldigt platt (vilket gjorde att den något försvagade tsunamin fortfarande kunde ta sig ganska långt in på landet och förstöra rätt mycket) och stor ö med en motorväg som går runt. Det finns i princip bara två hotell på ön; det stället vi var på och ett annat lite längre avsides med mindre strand men inte alls lika mysigt.

Vårat hotell måste vara det bästa i den prisklassen vi någonsin varit på. Dels så städade de rummen VARJE dag, något som inte alls är självklart på de flesta ställen, och hela området var så välskött och fint att det såg ut som ett Fritidsresor-resort i miniatyr. Maten var supergod också och killarna som serverade var de trevligaste jag träffat på ett tag. Skojade hela tiden med en (lite oskyldigt flirtande också, men det får man ta). Thea blev ett favoritobjekt, särskilt hos en av killarna som faktiskt tog sig mödan att köpa henne två barbie-liknande dockor åt henne i julklapp. Jag tror det inte har så mycket med att smöra för turisterna och göra sig till, eftersom att deras ställe inte har någon uttalad konkurrent. De kan faktiskt bete sig som sig själva. Sedan var det flera som kände igen Thea från när hon var här 2002 med mamma, trots att hon var ganska mycket fetare och saknade hår då. Hennes hår var rätt uppseendeväckande också, eftersom att det är rött. De muslimska tanterna på flygplatsen i Hat Yai blev helt till sig när de såg henne. XD

När vi åkte till Koh Bulone senare så storgrät hon. Kan ha varit de två veckor gamla kattungarna som hon saknade mest, men Koh Sukorn var en hit. Även hos mig, och Koh Sukorn tror jag faktiskt är en av de få öar i Thailand jag känner att "hit ska jag absolut tillbaka till".

Koh Bulone var vi på för typ 7 år sedan, då tillsammans med den familjen vi nu reste med. Stället är sig ganska likt. Däremot har dom problem med att strandlinjen försvinner mer och mer, vilket gjorde att de strandbungalower som vi bodde i nu, då för 7 år sedan låg i mitten av bungalow-komplexet.

Jag vet inte varför men tiden började helt plötsligt att gå plågsamt långsamt när vi var där. Kändes som att det fanns så mycket mindre att göra där än på Koh Sukorn. Maten i resturangen var inte lika bra, trots att den i överlag var jäkligt bra. Stället ägs av en thailändsk familj så det känns bra att supporta dem direkt. På Koh Sukorn var det ju mer att pengarna gick till holländaren som ägde stället (dock så bodde han ju där permanent och såg till att de som var på ön fick jobb genom honom. Flera av de som jobbade där kom från fattigare byar på fastlandet.).

Men lika välskött var det ju inte, och eftersom att många bungalower var byggda på ett viss sätt så hade vi stora glipor mellan golvplankorna där djur kunde ta sig in. Och då pratar vi inte bara de vanliga kackelackorna utan även myror, ormar samt giftiga röda tusenfotingar. En familj som var där samtidigt hade djur inne hos sig fram tills det att de fick låna Baygone av oss. Baygone= räddaren i nöden. Jag och mamma klarade oss bäst med en liten kackelacka i badrummet, fast vi fick den värsta närkontaktupplevelsen också.

Vaknade någongång vid 7 av att mamma skriker, vilket man har lärt sig genom alla år av resande betyder att det är något djur någonstans. Eftersom att det var tusenfotingarna som de flesta hade fått in hos sig och de är de farligaste så tänkte man instinktivt att det var en sådan och flög upp ur sängen som jag delade med mamma. Då visar det sig att vi har haft en kackelacka på insidan av vårt myggnät under natten. Och inte en särskilt liten en.

I min nyvakna förvirring så tänker jag inte efter utan frågar bara "ska jag slå hjäl den" till vilken mamma svarar ja. Jag hade i alla fall försikten att ta mammas kofta mellan händerna så att jag inte skulle bli kladdig. Eftersom att kackelackis är på insidan av myggnästen så blir det lättare att fånga den, även om den var snabb som fan. Så jag mosar sönder den. Med händerna (och en kofta).

Dagens hjälte!

Andra händelser på ön var att en dag sitter Danny från EMD där. Hah! Slår nästan dig Matilda och din randomly-stöta-på-EMD-på-en-mack-i-Småland. Jag har sett honom på andra sidan jordklotet!

Det var fullt med svenskar. >.> Svenskar som åkt dit i flera år till samma ö. Blev lite charter resor-sekt efter ett tag komplett med gemensam middag på hyårsafton och 5-kamp på stranden (mitt lag förlorade! Jag suger som lagledare!). Sedan visade det sig att en av familjernas mamma kände jag igen då jag träffat henne vid ett tidigare tillfälle i mitt hus. Och hennes son gick i MIN KLASS PÅ SÖDRA LATIN WHUT?! D:

Mleh. Sedan åkte vi till Bangkok.

Hong Kong take one!

Så var man hemma igen! Kom för ca en vecka då men jag har inte orkat uppdatera den här bloggen förens nu. Ska antagligen flytta över bloggandet till en livejournal i slutet av nästa vecka. Jag känner att jag får mer utbyte av livejournals format och dess communities (vissa av dem som jag har velat gå med i i 3000 år).

Aja, reserapport! Delar upp den eftersom att annars kommer det att bli ett mega-långt inlägg.

Flygresan ned gick relativt smärtfritt. Jag tappade bort min och mammas mössa på flygplatsen i Istanbul (en av många saker jag kom att tappa under den här resan...) och åt en baklava som inte var av denna värld. Planet visade första delen av Death Note - Instant win!

Första intrycket av Hong Kong var...att det var jäkligt kallt. De har uppenbarligen haft en rekordvinter med temperaturen som låg på 12 grader när det i vanliga fall är runt 20. Vi var bara kvar i Hong Kong över natten och åkte vidare senare nästa dag, men den där förbannade kylan förstörde lite. Bodde på USA Hostel i det ökända (nåja, det är väl inte on par med Chungking Mansion än) Mirador Mansion vilket var förvånandsvärt mycket bättre än jag hade väntat oss. Antagligen var det för att vi uppgraderades till ett familjerum och slapp de skolåde-stora vanliga rummen med kackelackor i sängarna. Aja, Mirador Mansion är ett stor backpacker-komplex fyllt med sådär 5000 olika små guesthouse och hostels av varierande kvalité, men billigt var det.

Dagen vi hade på oss i Hong Kong spenderades på Space Center där jag fick prova på en simulerad moonwalk hängandes i en sele som skav in på skinnet och deras Cosmonova där två tredjedelar av vårt sällskap på två familjer somnade i de sköna stolarna. Vi åt också mat på Sogos matavdelning vilket leder fram till att jag måste erkänna att:

Japansk mat suger! D: Takoyaki (bläckfiskbollar, typ tärnad blckfisk i pannkakssmet) må spela en stor roll i Shitenhouji och övriga Prince of Tennis fanfics (vartav jag valde att beställa in det i första taget God, I am such a fandom whore! D:) men fy fan vad äckligt! Kanske smakar bättre om man äter det på en ordentlig japansk resturang och inte en food court där de i princip slängde in de små bollarna i en mikrovågsugn. Till det var det någon äcklig brun sås som var skitsöt och flagor av riven fisk. Ja. O_o Som såg ut som om de fortfarande levde när de vecklade ut och in sig. Jag åt kanske en och en halv innan jag höll på att spy. Dessutom var alla andras mat minst lika vidrig som min så vi gick där ifrån.

Sogo var annars en upplevelse. Hong Kong är ju känt som ett av de ställen där japansk mat, kultur och fandom har ett starkt fäste. Sogo var som att kastas rakt in i Japan. Helt plötsligt: Katakana och hiragana istället för kinesernas femtusen miljoner olika kanji! Det där gröna teet som Baba Tooru drack i nått random blogginlägg! Pråliga mobilsmycken i överflöd! Japanska KitKat i konstiga smaken (äpple och morot anyone?:D)! Så vänder man sig om och står öga till öga med Liz Lisa affären. Mitt ansiktsuttryck gick från O_o till D:.

Massor av intryck och helt plötsligt bara KABOOM! Och man blir alldeles tom innuti för att kroppen inte kan ta in fler intryck.

Det var typ det vi gjorde i Hong Kong då. Just det, dagen vi kom på kvällen var vi först och åt på en curryresturang-kedja. Min vegetariska curry smakade ingenting, bara starkt men Gud vad snabbt vi fick in maten. Det tog säkert inte mer än tre minuter innan vi fick in det första. I överlag kan man inte säga att Hong Kong var en särskilt culinarisk upplevelse i sig, utan i princip allting vi åt var lite meh-igt. Mat i Sverige smakar faktiskt bättre, och är till och med billigare (eller åtminstånde mer prisvärd) än den vi åt i Hong Kong.

Men efter det gick vi till Peninsula som är Hong Kongs mest exklusiva hotell och åkte upp till deras skybar Felix (lol) som var fab. Strawberry Cappuccino är fan det godaste jag har druckigt i drink-väg. Undra om man kan hitta den här hemma? Deras toaletter var lite mysko. Fina, men uppenbarligen anses herrtoaletten vara ett arkitekturiskt mästerverk, men det fick då inte jag se...

Det stod också en liten gammal kinesisk dam inne på toaletterna och torkade händerna på en. O_O Det måste ha varit det mest bisarra på hela resan och inte så lite obekvämt.

Next up: Bortglömd/snodd kamera, Koh Sukorn, kackelacksdödare no. 1, svenskinvasion och varför 7-11 utomlands äger.